Don't leave

Jag vill be honom klappa på min mage, jag vill be honom smeka bort det kalla tomma svarta hålet som suger in mig djupt och ännu djupare tills jag är helt borta, jag vill att han ska ta bort känslan av att jag tynar bort. Men jag vet att skulle jag be honom, en okänd människa jag inte vet varför jag ligger brevid, klappa min mage skulle hans hand bara röra sig ännu längre ner och jag vill bara inte. Jag vill vara ren och liten, jag vill vara vacker och lycklig.

Drömmar om katter, om döda katter som ligger på sina kattsängar vid kattköket och kattbyrån i sina små katthus. Munnarna öppna och livfullt röda, livlösa hänger de över sängkanten. Hundratusen glimmande döda tänder. Jag drömmer om katterna, jag drömmer att jag hittar dem, att jag är katterna. Jag drömmer att jag är döden som kommer till katterna, men mest drömmer jag om min egen likgiltighet.

Numb

Sex och synder, vardag och distraktioner. Maktlöshet inför det stora. Ett patetiskt försök till vardagsbestyr - det behövs tvättmedel, keso, blomstra och lite lycka, lite värme. Men under ljusrörens 60 watt ler kassörskorna falskt och dement och den korta kontakten är förlorad innan jag har gått ut genom de automatiska dörrarna som kan bli arga och klippa i mig. Bäst att le vänligt mot dem med.

Varför skulle jag ens börja försöka agera rutinerat när det förr eller senare faller? Disken lämnas i hon, tvätttider glöms bort och aldrig görs nya, att handla faller ur mitt minne.

Jag läser fysik, men det är ett konstaterande om hur allt egentligen bara är, medan jag vill ha svaret på frågan om hur jag kan förändra. För jag vill leva kvar efter min död. Men jag vill leva som en idé och inte som en människa - människor är svaga, rädda, egoistiska och så vill jag aldrig aldrig bli. Jag vill åstadkomma förändring, för förändring är en idé. Och det är allt jag någonsin skulle be om att få vara och mer.

I isolering

Mamma ringer och ropar med sorgsen röst ut i rymden. Hon säger att det gått tre veckor sen sist och det är säkert sant och hon säger att jag borde komma hem och att hon inte vet vad hon gjort för fel. Hon ser bedjande på mig och säger att hon saknar mig, att hon försöker nå ut.
Jag har redan sagt vad som svider. Jag har redan räknat upp alla händelser som grävt hål i min mage och skavt på hjärtat. Jag har redan sagt det. Men hon säger bara att det var för länge sedan och att hon inte gör så längre och det är väl det viktiga ändå? Jag säger inget längre utan är tyst med hopsydda läppar för det är vad jag lärt mig är det mest effektiva. Och varje diskussion slutar med att hon förlåter mig. Förlåter för saker jag inte visste att jag gjort fel.
Jag är rädd. Vi pratar inte om mobbningen eller ätstörningarna längre, inte nu när de är över. Det existerar inte alls, glömt, förlåtet. När jag inte mår bra tar hon det personligt och frågar mig vad hon gör för fel. Det undrar jag med. Var har man gjort för fel för att få en sådan dotter? Jag är självisk, instabil och så jävla jävla jävla livrädd.