I hennes sovrum

Jag vill älska, det har jag aldrig gjort. Tragiskt? Kanske. Allt jag gjort hittills i livet, jag har aldrig älskat någon mer än platoniskt.
Vissa förfäras; har uttryckt att jag är "lättfotad" och jag vet själv. Men sex och kärlek hör inte samman, eller måste inte nödvändigtvis göra det. Kärlek är en lyx enbart de friska kan kosta på sig. För sådana som jag förvärrar det bara allt, ökar avståndet till marken när jag faller.
Jag behöver någon jag kan vara helt galen med, sägav ad jag känner för och han kan bara lyssna. Jag behöver någon som är komplicerad som jag, vill leva ut en rockfantasi med mig. Någon sådan kommer jag väl aldrig finna.

Se mig

Nu har du ringt igen, irriterad blev du för att jag inte svarade. Varför bestämde du dig för att ringa, mamma? Varför dög jag nu? Är inte min lillasyster hemma, det är alltid orsaken till att du hör av dig. Hon i första hand, jag i andra. I nödfall. När du vänder dig om och ser att jag är din sista utväg spelar du på att jag är din dotter. I alla fall.

     Det känns skönt att ha en andra blogg. Än så länge vet ingen alls om adressen till den här, det kittlar lite att tänka på hur folk kanske rent av snubblar in på bloggen, till exempel genom felstavning i adressen, och finner mig intressant.

Kom

Det har ett namn, det som jag har. Det kallas social fobi. Jag visste att något var fel men jag visste inte att felet var dokumenterat sedan länge och namngivet. Jag kan alltså antingen titulera mig som social fobiker eller sociofob. 

     Det första låter en aning mer civiliserat, lite mindre skrämmande. Det andra låter lite mer som någon som sitter i ett hörn, hopkrupen med händerna runt benen, vaggande fram och tillbaka. Och ibland vet jag ju nästan inte vilken av de här två jag är. Det varierar antar jag, som allt annat. 

     Det tar sig uttryck att jag inte klarar av att till exempel höra av mig till folk, att ringa eller sms:a är enormt ångestskapande i sig att jag knappt står ut. Och får jag inget svar ökar smärtan mer och mer. Om någon närmar sig är jag säker på att en baktanke finns. Att få mig att dela med mig av mina intre tankar som de sedan kan skratta åt. Eller söka upp en akilleshäl, så att det kn skada mig på bästa sätt. 

     Jag känner mig som ett ömtåligt barn, jag kryper ihop så att världen inte når mig. Folk skrattar när jag berättar att jag alltid på bussen eller tunnelbanan spanar efter ansikten från mitt förflutna så jag hinner gömma mig i tid, att jag ofta inbillar mig att jag ser dem, att pulsen går upp för att sänkas när jag inser att det bara var falsklarm. Igen.

    "En fobi är lätt borttränad" säger mina vänner och föräldrar. Men jag vet inte om jag blir fri från den här; efter nio års mobbing sitter såren djupt. Och jag håller fast vid vad jag alltid säger: kärlek är viktigt, men jag klarar inte av att älska om jag inte får hålla fast vid min stolthet och värdighet, vara stark.

     Än så länge äter ångesten upp mig. Men om alternativet är att behöva närma mig andra, tigga om kärlek, tänker jag tills vidare hålla distans.

Början

Jag har sökt i hela mitt liv. Vad det är har jag ingen aning om, men jag tror att det är vad som gör det hela ännu vackrare, än mer skimrande och mystiskt.

     Jag vill få någon att förstå. Att se hur vackert det kan vara att aldrig nöja sig med mindre än vad som de andra fått dig tro att du förtjänar. Se mig för all min smärta, för min ångest och defekter. Förstå hur underbart det är att kunna leva sitt liv i klarhet; mitt öde har aldrig haft något falskt rosenskimrande över sig i mina föreställningar, människor jag inte älskar har jag aldrig haft någon orimligt hög tanke om, livet är i mina ögon inte så fantastiskt. 

     Jag vägrar leva som de flesta - i naivitet. Förr eller senare kommer ni förstå allt ni föraktar mig för nu, allt jag vet. Ni tvingade mig att växa upp alldeles för tidigt med hårda ord och slag. Jag har haft mycket av min smärta, låt mig invänta er dödsångest när den kommer. För det gör den, och det kommer göra ont. Jag tvingades till insikten att jag skulle dö vid åtta års ålder och, vad värre var, att jag förmodligen skulle sluta mina dagar ensam. Det skrek och slog ni in i mig.

     Ni har allt det kvar, och för det skrattar jag och dansar bort från minnena ni gett mig. Men än så länge ler ni, omedvetna om att vad ni gjorde kommer ges tillbaka till er, tusenfalt. Ni tillbringar nätterna på nattklubbar och tar meningslösa foton för att bevara något som aldrig var. 

Familj

Lycklig familj. Tokig familj med blöta stövlar, lukt av torkskåp, glömda nycklar väntan i trapphuset. Kassar från CityGross Akademibokhandeln ICA Supermarket i mitt trapphus, utslängda i väntan på uppmärksamhet och tid. Glada arga upphetsade barnröster. Den vanliga utrensningen av sommarkläder, gröna byxor, blommiga tröjor och ett par ärvda sandaler uppe på vinden. Stormiga röster i trapphuset på söndagar på väg ut på söndagsutflykt i Vitabergsparken.

Bara en vägg skiljer oss åt. Här sitter jag och andas.

Don't leave

Jag vill be honom klappa på min mage, jag vill be honom smeka bort det kalla tomma svarta hålet som suger in mig djupt och ännu djupare tills jag är helt borta, jag vill att han ska ta bort känslan av att jag tynar bort. Men jag vet att skulle jag be honom, en okänd människa jag inte vet varför jag ligger brevid, klappa min mage skulle hans hand bara röra sig ännu längre ner och jag vill bara inte. Jag vill vara ren och liten, jag vill vara vacker och lycklig.

Drömmar om katter, om döda katter som ligger på sina kattsängar vid kattköket och kattbyrån i sina små katthus. Munnarna öppna och livfullt röda, livlösa hänger de över sängkanten. Hundratusen glimmande döda tänder. Jag drömmer om katterna, jag drömmer att jag hittar dem, att jag är katterna. Jag drömmer att jag är döden som kommer till katterna, men mest drömmer jag om min egen likgiltighet.

Numb

Sex och synder, vardag och distraktioner. Maktlöshet inför det stora. Ett patetiskt försök till vardagsbestyr - det behövs tvättmedel, keso, blomstra och lite lycka, lite värme. Men under ljusrörens 60 watt ler kassörskorna falskt och dement och den korta kontakten är förlorad innan jag har gått ut genom de automatiska dörrarna som kan bli arga och klippa i mig. Bäst att le vänligt mot dem med.

Varför skulle jag ens börja försöka agera rutinerat när det förr eller senare faller? Disken lämnas i hon, tvätttider glöms bort och aldrig görs nya, att handla faller ur mitt minne.

Jag läser fysik, men det är ett konstaterande om hur allt egentligen bara är, medan jag vill ha svaret på frågan om hur jag kan förändra. För jag vill leva kvar efter min död. Men jag vill leva som en idé och inte som en människa - människor är svaga, rädda, egoistiska och så vill jag aldrig aldrig bli. Jag vill åstadkomma förändring, för förändring är en idé. Och det är allt jag någonsin skulle be om att få vara och mer.

I isolering

Mamma ringer och ropar med sorgsen röst ut i rymden. Hon säger att det gått tre veckor sen sist och det är säkert sant och hon säger att jag borde komma hem och att hon inte vet vad hon gjort för fel. Hon ser bedjande på mig och säger att hon saknar mig, att hon försöker nå ut.
Jag har redan sagt vad som svider. Jag har redan räknat upp alla händelser som grävt hål i min mage och skavt på hjärtat. Jag har redan sagt det. Men hon säger bara att det var för länge sedan och att hon inte gör så längre och det är väl det viktiga ändå? Jag säger inget längre utan är tyst med hopsydda läppar för det är vad jag lärt mig är det mest effektiva. Och varje diskussion slutar med att hon förlåter mig. Förlåter för saker jag inte visste att jag gjort fel.
Jag är rädd. Vi pratar inte om mobbningen eller ätstörningarna längre, inte nu när de är över. Det existerar inte alls, glömt, förlåtet. När jag inte mår bra tar hon det personligt och frågar mig vad hon gör för fel. Det undrar jag med. Var har man gjort för fel för att få en sådan dotter? Jag är självisk, instabil och så jävla jävla jävla livrädd.