Dämpade viskningar i rummet intill. Freudianska felsägningar, kafkaliknande orosmoment. Att nyckelringen med, paus, gris med hjärta på (jag börjar nästan gråta när jag skriver de orden att det var en gris med ett hjärta) gick sönder känns som slutet på världen. Mitt hål blir större, suger mig in tills jag inte finns längre och för fan det var ju pappa som gav henne den där nyckelringen och bara det känns så jobbigt.

För mycket smärta som lindar in mig i mörka garnnystan och det är bara för mycket om dert här bråket också är mitt fel.

Bräcklig, ömtålig, svag, åt helvete

Min systers hemkomst på 6 dagar har förändrat allt. Med kännedom om alla i familjen fast med upprfriskade ögon har hon sett situationen objektivt. Och hon undrar vad i helvete det är som pågår.

Min mamma kallar mig svag, drar sig inte för att visa att hon verkligen tycker så och behandlar mig och min lillasyster helt olika, naturligtvis mig som en sämre individ. Alltid racka ner på mig, alltid skälla ut mig för saker min syster gör. Vi har börjat diskutera möjlig AD/HD eller borderline för hennes del. Alla humörsvängingar, dålig behandling av mig och min storasyster hela livet - nu när hon flyttat är det jag som axlar den bördan - och hur hon ringer oss och gråter när hon är själv, skuldbelägger oss för saker vi inte rår för.

Min storasyster nämnde för några dagar sedan inför mamma att hon var orolig för mig efter att det tagit slut med X, hur jag mår. Mamma - väl medveten om min sociala fobi och hur dåligt jag mått, då jag diskuterat detta med henne - svarar att det väl inte var så tufft. Hon menar att min lillasyster och hennes pojkvän är närmre än jag och X någonsin var. "De är så söta, tar på varandra hela tiden, det håller länge". Mammas åsikt om mig och X var att jag aldrig litade på honom i alla fall, så det gör inget. Hon säger att jag mår bra.

Syster svarade att det var bullshit, jag litade på honom - vilket inte ofta händer med mig och människor - och det är därför jag har jobbigt just nu. Men avslutningsvis sade min syster att "det är tur, hon kommer fixa det här för hon är en så pass stark person. "Nja", svarade min mor, "det skulle jag väl i alla fall inte säga att hon är."

Det är min mamma. En hel barndom att glömma nu när jag har bestämt mig, jag flyttar till pappa nu.

With nothing on my tounge but hallelujah

Kaos i huvudet, kaos i tankar som rör sig som blixtar som slumpmässiga fåglar i mig. Elektricitet. Mitt hår är stort och tovigt, min hud är ren och skrubbad men luktar alltid av död. Jag är en orkan, jag är en dödsdoftande, ren, pure, pure, pure, pure, naturkatastrof.

Min kropp är trött och den känns äldre än mina arton år, som om den inte orkar med min livsstil med sent plugg, alkohol och koffein i mängder. Som om den är gammal, och det skrämmer mig för jag vet inte ur man lever, vilket jag redan sagt så många gånger. Mantra, mantra, mantra. Fäst dig vid jorden, fäst dig aldrig vid andra. Älska inte.

Aldrig nära. Döden är ren och falskt leende och ganska vacker, han väntar alltid vid nästa hörn, inte alls så majestätisk som man tror. Ingen lie, han behöver inga verktyg, doften av honom är nog för att förblinda och berusa. Doften som lever på min hud, lever och skrämmer mig varje sekund.

Paus

Jag tar en liten rast från mitt hetsiga och något alkoholiserade liv just nu. Eftersom jag aldrig haft ett normalt liv vet jag inte riktigt hur man lever, men jag känner att dricka varje kväll och natt från torsdag till söndag veckan efter - 11 dagar i sträck - inte är hälsosamt. Jag hade ju tröttnat på alkohol, vad fan håller jag på med?

Mitt kött är bränt och sotigt och min hud luktar av död

Vad är galenskap? Är det galenskap att överväga självmord för att en vän verkar arg? Är det hysteri att komma fram till att nej, inte idag, jag ser inte tillräckligt bra ut än - alla kommer skratta när jag hittas och kyrkan jag begravs i kommer lågt eka av fnitter från de bakre raderna? Då är jag förlorad i mig själv.

"Och jag som inte trodde några fingrar kunde nå mig"

Det smakar av tårar i min mun men jag tror inte att jag gråtit. Jag gråter nästan aldrig, fan vad jag hatar det. Jag ringde min vän och skrek och grät för några veckor sedan och han sade han inte förlorar respekt för mig när jag gråter inför honom... det betyder väl bara att han har förlorat all respekt eftersom han måste säga det? Nu känner han till mina svaga sidor, han njöt av att se mig blöda vatten ur ögonen och vill se det snart igen. Fast inte vatten... nästa gång ska blod rinna ur ögonen och gärna munnen så kan jag skrika ordlöst samtidigt och alla som ser kan skratta högt och skärande och kallt. Jag förstod aldrig varför de små onda barnen ville se mig död, vad jag hade gjort. Hjärtlösa små varelser med sylvassa tänder och långa händer som sträckte sig efter mig och slet och slet och de skrek och skrattade. Jag förstår inte vad alla säger om att jag isolerar mig och stänger av och de ler förstående och falskt och säger långsamt som om jag vore ett litet barn att det inte är någon fara, titta, inga mobbare här. Du kan lita på folk nu. Och lite senare övergår det förstående tonfallet till ett desperat skrik - de rycker i min livlösa kropp, söker respons i mina döda ögon och när de uppgivet ser att de har misslyckats (för det är deras nederlag, inte mitt) gråter de uppgivet och släpper mig så att min livlösa kropp stumt faller tillbaka mot väggen. Jag sjunker ner och är åter borta, onåbar.

And you there down on your knees begging me please come watch me bleed

Jag behöver en manual för livet. Hur man hanterar saker, hur man ska agera och reagera. Hur man klarar av vardagen, hur man ljuger. Men egentligen skulle en manual varken göra till eller från för sen när kan jag följa instruktioner?

Men jag får ändå undra varför du blir arg och ignorerar mig för ingenting alls och sedan blir argare för att jag ignorerar dig tillbaka. Du säger att du får göra allt krälande. Att du får krypa på knä och be om ursäkt. Men jag får ju inte. Jag har ju bevis på det, något de fann när de tyckt sig ha grävt färdigt i min hjärna. Fobin. Och du vet det, men jag undrar ibland om du bara vill se mig lida... jag blir så trött.

Jag vill sova. Jag vill inte bli ignorerad, men jag klarar inte av att be dig om den uppmärksamheten. Jag vill inte förlora all min värdighet genom att tvinga dig att se på mig, tala till mig. Jag vill inte vara en utsåld människa. De tog ifrån mig allt och du ytterligare lite men min stolthet slåss jag för, rivs, bits, kämpar.

Jag skrattar mitt osäkra skratt och ler och min hyperaktivitet och busighet får alla runt mig att skratta men jag var tom ändå idag. För du skadar mig, tar ifrån mig allt jag har. Jag är stolt. Jag har min stolthet att hålla mig fast vid. Aldrig stå på knä, aldrig be (man ska ta), aldrig visa någon hur mycket de kan skada än. Det är därför älskling, det är därför jag gör såhär. Även om jag kunde närma mig dig, försöka riva väggen du byggde av isblock, skulle min stolthet frätas sönder till inget förutom en rykande pöl i botten av min mage. Och utan min stolthet är jag ingen alls.

Crack baby crack

Om jag skulle säga hur gammal jag var skulle jag väl gissa på elva (men åren i låg- och mellanstadiet flyter samman i en jävla dimma och jag vet egentligen inte alls men elva låter ganska rimligt). Paranoian hade ännu inte ätit upp mig, men hur ska jag vet det egentligen, men jag var mobbad som fan, utstött och misshandlad. Ingen romantik baby, inga tårar. Bara skärande skärande fantasier.
Jag hade några vänner som jag trodde var nära - jag trodde att de tyckte om mig men de visade sig vara de värsta för jag släppte in dem i hjärtat och därinne klöste de väggarna tills det gick hål. De brukade berömma varandra för allt men jag fick alltid bara höra svidande kritik och jag tog till mig av det enda positiva de sa: jag var smal smal smal och hade snygg kropp.
"Om de tycker om mig för att jag är smal kommer de att tycka om mig mer om jag är ännu smalare", en elvaårings logik. Jag ville inte vara utstött, jag ville vara som andra. Jag slutade helt enkelt att äta, och jag sket i allt jag fick höra om hur jag slet ut min kropp för jag hatade mig själv mer än jag hatade mobbarna och mer än jag hatade mina vänner för vad de gjorde. Jag lärde mig hur man låtsasäter och hur man svarar rätt på frågor hos läkare och skolsköterskor och att låtsas. Jag lärde mig att hata allt jag var, vilja utplåna monstret.

Vardag

Jag börjar få lite kontroll. Jag ser gärna på det som en övning i olika steg, svårighetsgraderna trappas långsamt upp och målet är att jag ska få kontroll. Även fast jag fortfarande bor hemma, släpper pappa på tyglarna stycke för stycke och jag lär mig hur man tar befäl över sin vardag fast det är mycket att komma ihåg.
Man måste minnas att boka tvättstugetid, att faktiskt gå ner och tvätta när man har den tiden, att handla mat och vad man ska handla och vad som fungerar till middag, att städa, diska, komma ihåg att vattna blommor.
Det går bättre än i början, och snart kommer jag vara helt självständig.

Nu

Nu känns det som att det är nära slutet. En hand över min hals, kvävningskänslor och fan vad jag hatar att kvävas även om någon gör det på låtsas. Jag vill inte det här mer, men vem fan ska få veta för jag kommer inte tas på allvar, och jag vill ses som stark.
Inte klaga, bara finnas, bara stå ut hela tiden. Jag är helt vanlig bara lite ledsen ibland och jag har lite svårt att veta vad som sägs och vad jag bara hittar på och vet inte hur jag ska förhålla mig till andra ibland.
Även om du inte vet det är handen du sträckt ut bara lagd över min hals och den rycker mig bakåt och jag undrar lite om jag kvävs eller bara bryter nacken jättejättefort när du gör så.
Jag kan inte andas och jag hatar att hindras från något sådant som om inte bara glädjen tas ifrån mig ibland vilket är lite ironiskt, astmatiker som jag är men det gör inget, det gör inget när min egen kropp hindrar mig men när andra gör det - jag hatar att vara svag inför andra.

"Buddha would have been very proud to hear you say that"

Remiss. Remiss till mottagningen för unga vuxna. Jag känner på uttrycket, spottar ut det. Kanske det faktiskt hjälper nu, kanske jag kan bli mindre ledsen och min rädsla kanske släpper greppet, lossar klorna, låter mina sår andas en stund.

Men är det värt risken? Ska jag läggas upp för allmän beskådan och blotta mitt monster för en kall och okänslig röntgenblick? Ska jag våga... jag ville aldrig det här.

Jag vill aldrig skapas till det monster jag har blivit, vill inte längre se mig i spegeln för att inse att hon där, just hon kommer aldrig bli något. För det är jag. Ett odjur, en grotesk varelse som rör sig ute i solljus och alla som inte ser vad jag är de är blinda så blinda och jag älskar ögonen de inte har.

Jag har kastats fram, likgiltigt undersökts och blivit kasserad så många gånger att jag är trött, jag vet inte om de vore värt smärtan att bli slängd i golvet mer.

Välmeningar hit och medlidandeskakar på huvudet dit. Försiktiga trevanden, grävanden i bara den grunda jorden, ännu har ni inte nått ner till vattnet. Har jag vatten förresten eller är jag bara kall? Uppspänd sträcka, lång och vacker i det granskande ljuset, det är distans. Bro, bro över vattnet, en bro som ljuset fortfarande inte bränt. Som jag inte tänt eld på.
Vem skriver jag till? Meningslösa knapptryck ut i rymden till ingen alls. Är det ett självporträtt jag skriver, en paradox? "För var kunde man finna ett existensberättigande om man tvingades kräla i stoftet?"

Släpp in mig

Ordlösa ansikten, alltid ena benet över andra, forskande blick, undersöker dött kött. "Kontrollbehov"... "Du håller alltid distans"... "Framtiden"... Brottstycken av ord av meningar av säkert välviljor når mig och jag stirrar förbi, tomt ut i luften. Jag vet ju egentligen att bara för att jag har hört det för gör det inte mindre sant, men frustrationen gnager, att alltid få nya ideer om vad som gått fel kastade mot sig och nya teorier, men inte en enda handlar om hur jag ska bli bra.

Drick bort mig

Bara för att jag br min tröja hoprullad på ett särskilt sätt under armen blev jag yr i huvudet och satte mig ner i fåtöljen och lät ordlösa tårar rulla nedför kinderna. Med ryggen mot de andra; min svaghet får aldrig blottas. 

Så jag drack gin & tonic för att döva men jag blev ledsen och benen svaga. Näsblod och minnen jag inte kan särskilja så jag vet inte om jag gråter för att jag aldrig får igen dem eller av rädsla för att en gång få det.

Eeyore

Jag vet inte hur dagen har varit riktig. Den har skiftat med sekunderna, jag vet inte vad som är taget ur min övertolkande fantasi. Tog ett sömnmedel, Atarax, för att kunna somna igår och jag tror att effekterna har varat hela dagen. Eller jag hoppas att det är tabletten så att det inte är jag som börjar vandra i depressionsdimma igen. För det är vad jag gör när jag är nere, omsluter mig med en tät rök av ingenting alls som ska skydda mig från världen... och det är inte så trevligt kanske men åtminstone bättre än att skära sig på världens vassa kanter.

De jag umgicks med idag verkade lite förvånade över hur jag betedde mig och pratade. De säger att jag är "förvirrad", med förtydligandet "värre än vanligt, alltså". Jag såg rädslan i Ns ögon när vi var på väg till en affär och jag trodde att vi var i en helt annan och sedan inte förstod vad vi gjorde där. Jag läste allvaret i Ms ögon när han såg hur det var med mig när jag låg på soffan, darrade och försökte blåkallt blunda bort paniken. Jag försökte förklara det där med sömnmedlet för alla, och varför jag agerar som gjort idag - det gör jag men jag kan inte reagera alls, inget tränger igenom mitt vita moln - men inget duger som förklaring, jag svarar på deras bekymrade svar med sarkasmer. Alltid sarkasmer eller ironier. Aldrig allvar, aldrig visa smärta. Aldrig vara svag, alltid orka en meter till.

Träning

Jag inser att det här inte fungerar. Jag inser att jag måste anpassa mig för att fungera i samhället. Måste så mycket, måste ta mig över milshöga hinder. Jag vill egentligen bara krypa in under täcket, känna doften av inget alls och somna försiktigt när ingen ser mig, när ingen kan försöka ge mig sitt falska medlidande.

Först är det mobbingen jag tar mig ur; sedan är det ätstörningarna; sedan får jag veta att mobbingen är kvar, att det är jag som har intagit rollen av min egen mobbare. Det har jag ännu inte tagit mig ur, men jag försöker; sedan är det mina fobier; min trasiga familj och icke att förglömma - ångesten äter upp mig.

Jag har tagit mig ur det mesta och jag är väldigt stolt. Ingen ska få slå ner på eller förstöra det liv som jag själv har slagit mig blodig för, jag har i det tysta kämpat och varit beredd att kämpa med tänderna sammanbitna intill döden, men aldrig förr har jag insett att jag själv alltid var min värsta fiende.

Dödsdans

Jag har panik och vet själv inte varför. Hjärtklappning - jag vill egentligen bara att någon ska hålla mig och säga att det blir bra. Andnöd - lova att inte skada mig, någonsin. Jag orkar inte mer.
Ibland är världen helt klar och frisk och man tror att man har lärt sig leva, leva utan att dö lite hela tiden inombords. Fast så kommer stunder som den här och man inser att man inte har något kvar. Om det hela tiden finns en distans vet jag inte hur jag klarar det. För även om det bara finns i mitt huvud så finns den där. Hånfull, övermäktig.
Jag vill inte att något som finns i mitt huvud tar överhanden, tar över mitt liv och allt jag älskar. Jag vill inte att fobin ska äta upp min ungdom, mitt hjärta och allt som finns kvar är en bitter åldring som hatar sig själv för snart ska hon dö från ett liv hon aldrig levde.
Jag kan inte ringa någon alls. För de hatar mig, de som säger att jag är nära deras hjärta. I mina ögon är jag hatad, även om de inte insett det än. Jag sparar mig själv bara lite lidande, det är inte paranoia. Och nu högg det till i magen igen.

I hennes sovrum

Jag vill älska, det har jag aldrig gjort. Tragiskt? Kanske. Allt jag gjort hittills i livet, jag har aldrig älskat någon mer än platoniskt.
Vissa förfäras; har uttryckt att jag är "lättfotad" och jag vet själv. Men sex och kärlek hör inte samman, eller måste inte nödvändigtvis göra det. Kärlek är en lyx enbart de friska kan kosta på sig. För sådana som jag förvärrar det bara allt, ökar avståndet till marken när jag faller.
Jag behöver någon jag kan vara helt galen med, sägav ad jag känner för och han kan bara lyssna. Jag behöver någon som är komplicerad som jag, vill leva ut en rockfantasi med mig. Någon sådan kommer jag väl aldrig finna.

Se mig

Nu har du ringt igen, irriterad blev du för att jag inte svarade. Varför bestämde du dig för att ringa, mamma? Varför dög jag nu? Är inte min lillasyster hemma, det är alltid orsaken till att du hör av dig. Hon i första hand, jag i andra. I nödfall. När du vänder dig om och ser att jag är din sista utväg spelar du på att jag är din dotter. I alla fall.

     Det känns skönt att ha en andra blogg. Än så länge vet ingen alls om adressen till den här, det kittlar lite att tänka på hur folk kanske rent av snubblar in på bloggen, till exempel genom felstavning i adressen, och finner mig intressant.

Kom

Det har ett namn, det som jag har. Det kallas social fobi. Jag visste att något var fel men jag visste inte att felet var dokumenterat sedan länge och namngivet. Jag kan alltså antingen titulera mig som social fobiker eller sociofob. 

     Det första låter en aning mer civiliserat, lite mindre skrämmande. Det andra låter lite mer som någon som sitter i ett hörn, hopkrupen med händerna runt benen, vaggande fram och tillbaka. Och ibland vet jag ju nästan inte vilken av de här två jag är. Det varierar antar jag, som allt annat. 

     Det tar sig uttryck att jag inte klarar av att till exempel höra av mig till folk, att ringa eller sms:a är enormt ångestskapande i sig att jag knappt står ut. Och får jag inget svar ökar smärtan mer och mer. Om någon närmar sig är jag säker på att en baktanke finns. Att få mig att dela med mig av mina intre tankar som de sedan kan skratta åt. Eller söka upp en akilleshäl, så att det kn skada mig på bästa sätt. 

     Jag känner mig som ett ömtåligt barn, jag kryper ihop så att världen inte når mig. Folk skrattar när jag berättar att jag alltid på bussen eller tunnelbanan spanar efter ansikten från mitt förflutna så jag hinner gömma mig i tid, att jag ofta inbillar mig att jag ser dem, att pulsen går upp för att sänkas när jag inser att det bara var falsklarm. Igen.

    "En fobi är lätt borttränad" säger mina vänner och föräldrar. Men jag vet inte om jag blir fri från den här; efter nio års mobbing sitter såren djupt. Och jag håller fast vid vad jag alltid säger: kärlek är viktigt, men jag klarar inte av att älska om jag inte får hålla fast vid min stolthet och värdighet, vara stark.

     Än så länge äter ångesten upp mig. Men om alternativet är att behöva närma mig andra, tigga om kärlek, tänker jag tills vidare hålla distans.