Mamma ringer och ropar med sorgsen röst ut i rymden. Hon säger att det gått tre veckor sen sist och det är säkert sant och hon säger att jag borde komma hem och att hon inte vet vad hon gjort för fel. Hon ser bedjande på mig och säger att hon saknar mig, att hon försöker nå ut.
Jag har redan sagt vad som svider. Jag har redan räknat upp alla händelser som grävt hål i min mage och skavt på hjärtat. Jag har redan sagt det. Men hon säger bara att det var för länge sedan och att hon inte gör så längre och det är väl det viktiga ändå? Jag säger inget längre utan är tyst med hopsydda läppar för det är vad jag lärt mig är det mest effektiva. Och varje diskussion slutar med att hon förlåter mig. Förlåter för saker jag inte visste att jag gjort fel.
Jag är rädd. Vi pratar inte om mobbningen eller ätstörningarna längre, inte nu när de är över. Det existerar inte alls, glömt, förlåtet. När jag inte mår bra tar hon det personligt och frågar mig vad hon gör för fel. Det undrar jag med. Var har man gjort för fel för att få en sådan dotter? Jag är självisk, instabil och så jävla jävla jävla livrädd.
