Dämpade viskningar i rummet intill. Freudianska felsägningar, kafkaliknande orosmoment. Att nyckelringen med, paus, gris med hjärta på (jag börjar nästan gråta när jag skriver de orden att det var en gris med ett hjärta) gick sönder känns som slutet på världen. Mitt hål blir större, suger mig in tills jag inte finns längre och för fan det var ju pappa som gav henne den där nyckelringen och bara det känns så jobbigt.

För mycket smärta som lindar in mig i mörka garnnystan och det är bara för mycket om dert här bråket också är mitt fel.

Bräcklig, ömtålig, svag, åt helvete

Min systers hemkomst på 6 dagar har förändrat allt. Med kännedom om alla i familjen fast med upprfriskade ögon har hon sett situationen objektivt. Och hon undrar vad i helvete det är som pågår.

Min mamma kallar mig svag, drar sig inte för att visa att hon verkligen tycker så och behandlar mig och min lillasyster helt olika, naturligtvis mig som en sämre individ. Alltid racka ner på mig, alltid skälla ut mig för saker min syster gör. Vi har börjat diskutera möjlig AD/HD eller borderline för hennes del. Alla humörsvängingar, dålig behandling av mig och min storasyster hela livet - nu när hon flyttat är det jag som axlar den bördan - och hur hon ringer oss och gråter när hon är själv, skuldbelägger oss för saker vi inte rår för.

Min storasyster nämnde för några dagar sedan inför mamma att hon var orolig för mig efter att det tagit slut med X, hur jag mår. Mamma - väl medveten om min sociala fobi och hur dåligt jag mått, då jag diskuterat detta med henne - svarar att det väl inte var så tufft. Hon menar att min lillasyster och hennes pojkvän är närmre än jag och X någonsin var. "De är så söta, tar på varandra hela tiden, det håller länge". Mammas åsikt om mig och X var att jag aldrig litade på honom i alla fall, så det gör inget. Hon säger att jag mår bra.

Syster svarade att det var bullshit, jag litade på honom - vilket inte ofta händer med mig och människor - och det är därför jag har jobbigt just nu. Men avslutningsvis sade min syster att "det är tur, hon kommer fixa det här för hon är en så pass stark person. "Nja", svarade min mor, "det skulle jag väl i alla fall inte säga att hon är."

Det är min mamma. En hel barndom att glömma nu när jag har bestämt mig, jag flyttar till pappa nu.

With nothing on my tounge but hallelujah

Kaos i huvudet, kaos i tankar som rör sig som blixtar som slumpmässiga fåglar i mig. Elektricitet. Mitt hår är stort och tovigt, min hud är ren och skrubbad men luktar alltid av död. Jag är en orkan, jag är en dödsdoftande, ren, pure, pure, pure, pure, naturkatastrof.

Min kropp är trött och den känns äldre än mina arton år, som om den inte orkar med min livsstil med sent plugg, alkohol och koffein i mängder. Som om den är gammal, och det skrämmer mig för jag vet inte ur man lever, vilket jag redan sagt så många gånger. Mantra, mantra, mantra. Fäst dig vid jorden, fäst dig aldrig vid andra. Älska inte.

Aldrig nära. Döden är ren och falskt leende och ganska vacker, han väntar alltid vid nästa hörn, inte alls så majestätisk som man tror. Ingen lie, han behöver inga verktyg, doften av honom är nog för att förblinda och berusa. Doften som lever på min hud, lever och skrämmer mig varje sekund.