Nu

Nu känns det som att det är nära slutet. En hand över min hals, kvävningskänslor och fan vad jag hatar att kvävas även om någon gör det på låtsas. Jag vill inte det här mer, men vem fan ska få veta för jag kommer inte tas på allvar, och jag vill ses som stark.
Inte klaga, bara finnas, bara stå ut hela tiden. Jag är helt vanlig bara lite ledsen ibland och jag har lite svårt att veta vad som sägs och vad jag bara hittar på och vet inte hur jag ska förhålla mig till andra ibland.
Även om du inte vet det är handen du sträckt ut bara lagd över min hals och den rycker mig bakåt och jag undrar lite om jag kvävs eller bara bryter nacken jättejättefort när du gör så.
Jag kan inte andas och jag hatar att hindras från något sådant som om inte bara glädjen tas ifrån mig ibland vilket är lite ironiskt, astmatiker som jag är men det gör inget, det gör inget när min egen kropp hindrar mig men när andra gör det - jag hatar att vara svag inför andra.

"Buddha would have been very proud to hear you say that"

Remiss. Remiss till mottagningen för unga vuxna. Jag känner på uttrycket, spottar ut det. Kanske det faktiskt hjälper nu, kanske jag kan bli mindre ledsen och min rädsla kanske släpper greppet, lossar klorna, låter mina sår andas en stund.

Men är det värt risken? Ska jag läggas upp för allmän beskådan och blotta mitt monster för en kall och okänslig röntgenblick? Ska jag våga... jag ville aldrig det här.

Jag vill aldrig skapas till det monster jag har blivit, vill inte längre se mig i spegeln för att inse att hon där, just hon kommer aldrig bli något. För det är jag. Ett odjur, en grotesk varelse som rör sig ute i solljus och alla som inte ser vad jag är de är blinda så blinda och jag älskar ögonen de inte har.

Jag har kastats fram, likgiltigt undersökts och blivit kasserad så många gånger att jag är trött, jag vet inte om de vore värt smärtan att bli slängd i golvet mer.

Välmeningar hit och medlidandeskakar på huvudet dit. Försiktiga trevanden, grävanden i bara den grunda jorden, ännu har ni inte nått ner till vattnet. Har jag vatten förresten eller är jag bara kall? Uppspänd sträcka, lång och vacker i det granskande ljuset, det är distans. Bro, bro över vattnet, en bro som ljuset fortfarande inte bränt. Som jag inte tänt eld på.
Vem skriver jag till? Meningslösa knapptryck ut i rymden till ingen alls. Är det ett självporträtt jag skriver, en paradox? "För var kunde man finna ett existensberättigande om man tvingades kräla i stoftet?"

Släpp in mig

Ordlösa ansikten, alltid ena benet över andra, forskande blick, undersöker dött kött. "Kontrollbehov"... "Du håller alltid distans"... "Framtiden"... Brottstycken av ord av meningar av säkert välviljor når mig och jag stirrar förbi, tomt ut i luften. Jag vet ju egentligen att bara för att jag har hört det för gör det inte mindre sant, men frustrationen gnager, att alltid få nya ideer om vad som gått fel kastade mot sig och nya teorier, men inte en enda handlar om hur jag ska bli bra.