On My Knees

De är tillbaka fast jag bara ser dem med huden; som isvatten rinner de längs mig och jag önskar att det inte var så kladdigt att ha kontakt med dem - att allt ska vara torrt och rent. På TV4+ går det en reklam för "Det Okända" men jag vet att det är allt annat än okänt, de känner mig och jag dem och jag bor med dem och de med mig och ibland kan de vara överallt hela tiden och de ser mig. Det är inte okänt, det är en symbios. Psykotisk symbios och jag börjar nästan få en familjekänsla - de har kvaliteter jag hatar men måste stå ut med för de finns alltid här.

Det är som att en man står i dörröppningen, alltid samma plats, samma person. Lutar sig nonchalant men han ger mig inga känslor för det är inte så han jobbar, han tar allt från mig innan jag har chans att få något från honom.

Inte längre talförmåga --- allt du har är brännande skärande tankar och jag vet att du vill bort du önskar dig i år att singla ner och försvinna, elegant och så att man inte vet att du är trasig. Fallet löv. Bees in a bonnet och du förstod aldrig vad det betydde, det är så mycket du sett och återanvänt som du aldrig heller fick ett grepp om.

Som världen. För vad betyder det att låsas in, stänga ute, försvinna i dig själv. Du förstod aldrig hur jag pratade, hur jag pratade om dig med dig. Du skrek och slog och hatade och suckade att varför skulle jag alltid säga fina saker istället för vad jag tycker? Undrar vad jag har för problem - aldrig kan jag strippa ner vad jag säger utan dölja mig bakom fina ord och uttryck och idiom. Idiotidiom.

Och fast allt hat, fast all från ditt innersta despertion strålar ut från dig som blått ljus älskar jag dig för att du känner och ser allt. Som vanligt kan jag se i dina ögon, känna på dina läppar att du löser upp orden i sinnet, försöker fundera utan språkets bojor. Dina flyktförsök är som kyssar och jag tar tacksamt emot allt jag får.