I hennes sovrum

Jag vill älska, det har jag aldrig gjort. Tragiskt? Kanske. Allt jag gjort hittills i livet, jag har aldrig älskat någon mer än platoniskt.
Vissa förfäras; har uttryckt att jag är "lättfotad" och jag vet själv. Men sex och kärlek hör inte samman, eller måste inte nödvändigtvis göra det. Kärlek är en lyx enbart de friska kan kosta på sig. För sådana som jag förvärrar det bara allt, ökar avståndet till marken när jag faller.
Jag behöver någon jag kan vara helt galen med, sägav ad jag känner för och han kan bara lyssna. Jag behöver någon som är komplicerad som jag, vill leva ut en rockfantasi med mig. Någon sådan kommer jag väl aldrig finna.

Se mig

Nu har du ringt igen, irriterad blev du för att jag inte svarade. Varför bestämde du dig för att ringa, mamma? Varför dög jag nu? Är inte min lillasyster hemma, det är alltid orsaken till att du hör av dig. Hon i första hand, jag i andra. I nödfall. När du vänder dig om och ser att jag är din sista utväg spelar du på att jag är din dotter. I alla fall.

     Det känns skönt att ha en andra blogg. Än så länge vet ingen alls om adressen till den här, det kittlar lite att tänka på hur folk kanske rent av snubblar in på bloggen, till exempel genom felstavning i adressen, och finner mig intressant.

Kom

Det har ett namn, det som jag har. Det kallas social fobi. Jag visste att något var fel men jag visste inte att felet var dokumenterat sedan länge och namngivet. Jag kan alltså antingen titulera mig som social fobiker eller sociofob. 

     Det första låter en aning mer civiliserat, lite mindre skrämmande. Det andra låter lite mer som någon som sitter i ett hörn, hopkrupen med händerna runt benen, vaggande fram och tillbaka. Och ibland vet jag ju nästan inte vilken av de här två jag är. Det varierar antar jag, som allt annat. 

     Det tar sig uttryck att jag inte klarar av att till exempel höra av mig till folk, att ringa eller sms:a är enormt ångestskapande i sig att jag knappt står ut. Och får jag inget svar ökar smärtan mer och mer. Om någon närmar sig är jag säker på att en baktanke finns. Att få mig att dela med mig av mina intre tankar som de sedan kan skratta åt. Eller söka upp en akilleshäl, så att det kn skada mig på bästa sätt. 

     Jag känner mig som ett ömtåligt barn, jag kryper ihop så att världen inte når mig. Folk skrattar när jag berättar att jag alltid på bussen eller tunnelbanan spanar efter ansikten från mitt förflutna så jag hinner gömma mig i tid, att jag ofta inbillar mig att jag ser dem, att pulsen går upp för att sänkas när jag inser att det bara var falsklarm. Igen.

    "En fobi är lätt borttränad" säger mina vänner och föräldrar. Men jag vet inte om jag blir fri från den här; efter nio års mobbing sitter såren djupt. Och jag håller fast vid vad jag alltid säger: kärlek är viktigt, men jag klarar inte av att älska om jag inte får hålla fast vid min stolthet och värdighet, vara stark.

     Än så länge äter ångesten upp mig. Men om alternativet är att behöva närma mig andra, tigga om kärlek, tänker jag tills vidare hålla distans.

Början

Jag har sökt i hela mitt liv. Vad det är har jag ingen aning om, men jag tror att det är vad som gör det hela ännu vackrare, än mer skimrande och mystiskt.

     Jag vill få någon att förstå. Att se hur vackert det kan vara att aldrig nöja sig med mindre än vad som de andra fått dig tro att du förtjänar. Se mig för all min smärta, för min ångest och defekter. Förstå hur underbart det är att kunna leva sitt liv i klarhet; mitt öde har aldrig haft något falskt rosenskimrande över sig i mina föreställningar, människor jag inte älskar har jag aldrig haft någon orimligt hög tanke om, livet är i mina ögon inte så fantastiskt. 

     Jag vägrar leva som de flesta - i naivitet. Förr eller senare kommer ni förstå allt ni föraktar mig för nu, allt jag vet. Ni tvingade mig att växa upp alldeles för tidigt med hårda ord och slag. Jag har haft mycket av min smärta, låt mig invänta er dödsångest när den kommer. För det gör den, och det kommer göra ont. Jag tvingades till insikten att jag skulle dö vid åtta års ålder och, vad värre var, att jag förmodligen skulle sluta mina dagar ensam. Det skrek och slog ni in i mig.

     Ni har allt det kvar, och för det skrattar jag och dansar bort från minnena ni gett mig. Men än så länge ler ni, omedvetna om att vad ni gjorde kommer ges tillbaka till er, tusenfalt. Ni tillbringar nätterna på nattklubbar och tar meningslösa foton för att bevara något som aldrig var. 

Familj

Lycklig familj. Tokig familj med blöta stövlar, lukt av torkskåp, glömda nycklar väntan i trapphuset. Kassar från CityGross Akademibokhandeln ICA Supermarket i mitt trapphus, utslängda i väntan på uppmärksamhet och tid. Glada arga upphetsade barnröster. Den vanliga utrensningen av sommarkläder, gröna byxor, blommiga tröjor och ett par ärvda sandaler uppe på vinden. Stormiga röster i trapphuset på söndagar på väg ut på söndagsutflykt i Vitabergsparken.

Bara en vägg skiljer oss åt. Här sitter jag och andas.