Paus

Jag tar en liten rast från mitt hetsiga och något alkoholiserade liv just nu. Eftersom jag aldrig haft ett normalt liv vet jag inte riktigt hur man lever, men jag känner att dricka varje kväll och natt från torsdag till söndag veckan efter - 11 dagar i sträck - inte är hälsosamt. Jag hade ju tröttnat på alkohol, vad fan håller jag på med?

Mitt kött är bränt och sotigt och min hud luktar av död

Vad är galenskap? Är det galenskap att överväga självmord för att en vän verkar arg? Är det hysteri att komma fram till att nej, inte idag, jag ser inte tillräckligt bra ut än - alla kommer skratta när jag hittas och kyrkan jag begravs i kommer lågt eka av fnitter från de bakre raderna? Då är jag förlorad i mig själv.

"Och jag som inte trodde några fingrar kunde nå mig"

Det smakar av tårar i min mun men jag tror inte att jag gråtit. Jag gråter nästan aldrig, fan vad jag hatar det. Jag ringde min vän och skrek och grät för några veckor sedan och han sade han inte förlorar respekt för mig när jag gråter inför honom... det betyder väl bara att han har förlorat all respekt eftersom han måste säga det? Nu känner han till mina svaga sidor, han njöt av att se mig blöda vatten ur ögonen och vill se det snart igen. Fast inte vatten... nästa gång ska blod rinna ur ögonen och gärna munnen så kan jag skrika ordlöst samtidigt och alla som ser kan skratta högt och skärande och kallt. Jag förstod aldrig varför de små onda barnen ville se mig död, vad jag hade gjort. Hjärtlösa små varelser med sylvassa tänder och långa händer som sträckte sig efter mig och slet och slet och de skrek och skrattade. Jag förstår inte vad alla säger om att jag isolerar mig och stänger av och de ler förstående och falskt och säger långsamt som om jag vore ett litet barn att det inte är någon fara, titta, inga mobbare här. Du kan lita på folk nu. Och lite senare övergår det förstående tonfallet till ett desperat skrik - de rycker i min livlösa kropp, söker respons i mina döda ögon och när de uppgivet ser att de har misslyckats (för det är deras nederlag, inte mitt) gråter de uppgivet och släpper mig så att min livlösa kropp stumt faller tillbaka mot väggen. Jag sjunker ner och är åter borta, onåbar.

And you there down on your knees begging me please come watch me bleed

Jag behöver en manual för livet. Hur man hanterar saker, hur man ska agera och reagera. Hur man klarar av vardagen, hur man ljuger. Men egentligen skulle en manual varken göra till eller från för sen när kan jag följa instruktioner?

Men jag får ändå undra varför du blir arg och ignorerar mig för ingenting alls och sedan blir argare för att jag ignorerar dig tillbaka. Du säger att du får göra allt krälande. Att du får krypa på knä och be om ursäkt. Men jag får ju inte. Jag har ju bevis på det, något de fann när de tyckt sig ha grävt färdigt i min hjärna. Fobin. Och du vet det, men jag undrar ibland om du bara vill se mig lida... jag blir så trött.

Jag vill sova. Jag vill inte bli ignorerad, men jag klarar inte av att be dig om den uppmärksamheten. Jag vill inte förlora all min värdighet genom att tvinga dig att se på mig, tala till mig. Jag vill inte vara en utsåld människa. De tog ifrån mig allt och du ytterligare lite men min stolthet slåss jag för, rivs, bits, kämpar.

Jag skrattar mitt osäkra skratt och ler och min hyperaktivitet och busighet får alla runt mig att skratta men jag var tom ändå idag. För du skadar mig, tar ifrån mig allt jag har. Jag är stolt. Jag har min stolthet att hålla mig fast vid. Aldrig stå på knä, aldrig be (man ska ta), aldrig visa någon hur mycket de kan skada än. Det är därför älskling, det är därför jag gör såhär. Även om jag kunde närma mig dig, försöka riva väggen du byggde av isblock, skulle min stolthet frätas sönder till inget förutom en rykande pöl i botten av min mage. Och utan min stolthet är jag ingen alls.

Crack baby crack

Om jag skulle säga hur gammal jag var skulle jag väl gissa på elva (men åren i låg- och mellanstadiet flyter samman i en jävla dimma och jag vet egentligen inte alls men elva låter ganska rimligt). Paranoian hade ännu inte ätit upp mig, men hur ska jag vet det egentligen, men jag var mobbad som fan, utstött och misshandlad. Ingen romantik baby, inga tårar. Bara skärande skärande fantasier.
Jag hade några vänner som jag trodde var nära - jag trodde att de tyckte om mig men de visade sig vara de värsta för jag släppte in dem i hjärtat och därinne klöste de väggarna tills det gick hål. De brukade berömma varandra för allt men jag fick alltid bara höra svidande kritik och jag tog till mig av det enda positiva de sa: jag var smal smal smal och hade snygg kropp.
"Om de tycker om mig för att jag är smal kommer de att tycka om mig mer om jag är ännu smalare", en elvaårings logik. Jag ville inte vara utstött, jag ville vara som andra. Jag slutade helt enkelt att äta, och jag sket i allt jag fick höra om hur jag slet ut min kropp för jag hatade mig själv mer än jag hatade mobbarna och mer än jag hatade mina vänner för vad de gjorde. Jag lärde mig hur man låtsasäter och hur man svarar rätt på frågor hos läkare och skolsköterskor och att låtsas. Jag lärde mig att hata allt jag var, vilja utplåna monstret.

Vardag

Jag börjar få lite kontroll. Jag ser gärna på det som en övning i olika steg, svårighetsgraderna trappas långsamt upp och målet är att jag ska få kontroll. Även fast jag fortfarande bor hemma, släpper pappa på tyglarna stycke för stycke och jag lär mig hur man tar befäl över sin vardag fast det är mycket att komma ihåg.
Man måste minnas att boka tvättstugetid, att faktiskt gå ner och tvätta när man har den tiden, att handla mat och vad man ska handla och vad som fungerar till middag, att städa, diska, komma ihåg att vattna blommor.
Det går bättre än i början, och snart kommer jag vara helt självständig.