Drick bort mig

Bara för att jag br min tröja hoprullad på ett särskilt sätt under armen blev jag yr i huvudet och satte mig ner i fåtöljen och lät ordlösa tårar rulla nedför kinderna. Med ryggen mot de andra; min svaghet får aldrig blottas. 

Så jag drack gin & tonic för att döva men jag blev ledsen och benen svaga. Näsblod och minnen jag inte kan särskilja så jag vet inte om jag gråter för att jag aldrig får igen dem eller av rädsla för att en gång få det.

Eeyore

Jag vet inte hur dagen har varit riktig. Den har skiftat med sekunderna, jag vet inte vad som är taget ur min övertolkande fantasi. Tog ett sömnmedel, Atarax, för att kunna somna igår och jag tror att effekterna har varat hela dagen. Eller jag hoppas att det är tabletten så att det inte är jag som börjar vandra i depressionsdimma igen. För det är vad jag gör när jag är nere, omsluter mig med en tät rök av ingenting alls som ska skydda mig från världen... och det är inte så trevligt kanske men åtminstone bättre än att skära sig på världens vassa kanter.

De jag umgicks med idag verkade lite förvånade över hur jag betedde mig och pratade. De säger att jag är "förvirrad", med förtydligandet "värre än vanligt, alltså". Jag såg rädslan i Ns ögon när vi var på väg till en affär och jag trodde att vi var i en helt annan och sedan inte förstod vad vi gjorde där. Jag läste allvaret i Ms ögon när han såg hur det var med mig när jag låg på soffan, darrade och försökte blåkallt blunda bort paniken. Jag försökte förklara det där med sömnmedlet för alla, och varför jag agerar som gjort idag - det gör jag men jag kan inte reagera alls, inget tränger igenom mitt vita moln - men inget duger som förklaring, jag svarar på deras bekymrade svar med sarkasmer. Alltid sarkasmer eller ironier. Aldrig allvar, aldrig visa smärta. Aldrig vara svag, alltid orka en meter till.

Träning

Jag inser att det här inte fungerar. Jag inser att jag måste anpassa mig för att fungera i samhället. Måste så mycket, måste ta mig över milshöga hinder. Jag vill egentligen bara krypa in under täcket, känna doften av inget alls och somna försiktigt när ingen ser mig, när ingen kan försöka ge mig sitt falska medlidande.

Först är det mobbingen jag tar mig ur; sedan är det ätstörningarna; sedan får jag veta att mobbingen är kvar, att det är jag som har intagit rollen av min egen mobbare. Det har jag ännu inte tagit mig ur, men jag försöker; sedan är det mina fobier; min trasiga familj och icke att förglömma - ångesten äter upp mig.

Jag har tagit mig ur det mesta och jag är väldigt stolt. Ingen ska få slå ner på eller förstöra det liv som jag själv har slagit mig blodig för, jag har i det tysta kämpat och varit beredd att kämpa med tänderna sammanbitna intill döden, men aldrig förr har jag insett att jag själv alltid var min värsta fiende.

Dödsdans

Jag har panik och vet själv inte varför. Hjärtklappning - jag vill egentligen bara att någon ska hålla mig och säga att det blir bra. Andnöd - lova att inte skada mig, någonsin. Jag orkar inte mer.
Ibland är världen helt klar och frisk och man tror att man har lärt sig leva, leva utan att dö lite hela tiden inombords. Fast så kommer stunder som den här och man inser att man inte har något kvar. Om det hela tiden finns en distans vet jag inte hur jag klarar det. För även om det bara finns i mitt huvud så finns den där. Hånfull, övermäktig.
Jag vill inte att något som finns i mitt huvud tar överhanden, tar över mitt liv och allt jag älskar. Jag vill inte att fobin ska äta upp min ungdom, mitt hjärta och allt som finns kvar är en bitter åldring som hatar sig själv för snart ska hon dö från ett liv hon aldrig levde.
Jag kan inte ringa någon alls. För de hatar mig, de som säger att jag är nära deras hjärta. I mina ögon är jag hatad, även om de inte insett det än. Jag sparar mig själv bara lite lidande, det är inte paranoia. Och nu högg det till i magen igen.