Det är som vinter i ditt sinne
Och du ler och säger att nu är du frisk, att allt är borta,
Världen ligger framför dig nu,
Men jag kan se dimman i dina läppar, jag ser längtan i dina ögon - den som alltid drar dig bort,
Och jag känner dig och jag har känt dig hos mig, i mig, din lukt i min,
Minnen är tydliga, hur du sa att du är lyckligt lottad som kunde fly bort, till de andra, kunde bo i skugglandet där de riktiga känslorna fanns,
Och hur jag hatade att jag inte räckte för dig,
Men jag ser hur du önskar att ljudet av snöflingor som faller bakom ögonlocken var de som viskade åt dig att komma närmre,
Du vill leka med elden - du vill att de ska smälta din is.

Jag vet inte varför jag glider in på den här sidan, som inte använts på ett år och det dessutom sporadiskt. A sitter i köket med M och planerar den fantastiska sommar som ska äga rum när K kommer hit, medan jag lämnas utanför planerna. "Det blir vi tre!" bubblar A lyckligt till M. Jag är dum nog att nämna "och jag...", varvid de lämnar rummet. Det är inte så att de är onda eller något åt det hållet, jag skulle nog snarare säga att de vet nu hur det är att tillbringa tid med mig. En sommar räckte, liksom.
A bir mer och mer lik vår mamma. Manipulativ, elak lite sådär i förbigående, brist på engagemang. Är det hon eller jag som radikalt har förändrats? Rent egoistiskt är jag lite orolig för att det ska vara hon, och att K ska lämna henne och åka tillbaka till sitt hemland. Då blir hon värre än hon är nu, och ärligt talat - öga mot datorskärm - hur ska jag klara av det?

Jag tror att jag har en plan. Jag måste låtsas. Låtsas att jag är lycklig och glad och fnittrig och ta upp kontakten med gamla vänner, då kanske allt blir som förr. E säger att om jag anstränger mig för att verka glad kommer jag också bli det. Jag är så in i helvete trött på att vara såhär. Ha det såhär - omringat av massa jävla idioter sm inte ens har en minsta aning om vad de snackar om. Inte ens psyket ringer tillbaka.

Jag får inte får inte får inte försvinna. Jag får inte ta mitt liv. Jag har ju saker att leva för, men tänk om det aldrig ändras? Att ni inte hör av er, att ni fortsätter som ni gjort så länge. Att jag gjrde E förbannad, att döden skrämt de flesta runt mig. Att A nu kallar det "sin" fest, att jag lämnas i kylan. Hur ska jag orka, hur mycket mer ska jag ta?

Lite galenskap är acceptabelt. En snudd på apati, depression och mani uppmuntras för någon i min ålder och siuation. Man tänker på Gia Marie Carangi, att en vacker kvinna konsumerar kärlek som cigaretter, dansar av sig taggarna i kjolen till ingen musik alls för att sedan falla till golvet. Bländande vacker trots att hon inte tvättat sig på en vecka, även hennes smuts doftar mystik och tobaksrök.

Men var finns det vackra i att jag sitter i mitt rum och skriker åt skuggorna i mörkret att lämna mig, jag vill vara i fred! Jag saknar glamouren, jag vill ha min guldkant till slut, min vackra handgjorda ram.