Jag vet inte varför jag glider in på den här sidan, som inte använts på ett år och det dessutom sporadiskt. A sitter i köket med M och planerar den fantastiska sommar som ska äga rum när K kommer hit, medan jag lämnas utanför planerna. "Det blir vi tre!" bubblar A lyckligt till M. Jag är dum nog att nämna "och jag...", varvid de lämnar rummet. Det är inte så att de är onda eller något åt det hållet, jag skulle nog snarare säga att de vet nu hur det är att tillbringa tid med mig. En sommar räckte, liksom.
A bir mer och mer lik vår mamma. Manipulativ, elak lite sådär i förbigående, brist på engagemang. Är det hon eller jag som radikalt har förändrats? Rent egoistiskt är jag lite orolig för att det ska vara hon, och att K ska lämna henne och åka tillbaka till sitt hemland. Då blir hon värre än hon är nu, och ärligt talat - öga mot datorskärm - hur ska jag klara av det?

Jag tror att jag har en plan. Jag måste låtsas. Låtsas att jag är lycklig och glad och fnittrig och ta upp kontakten med gamla vänner, då kanske allt blir som förr. E säger att om jag anstränger mig för att verka glad kommer jag också bli det. Jag är så in i helvete trött på att vara såhär. Ha det såhär - omringat av massa jävla idioter sm inte ens har en minsta aning om vad de snackar om. Inte ens psyket ringer tillbaka.