What you left in me

Jag saknar dig pappa. Den vackra majdagen du försvann, vilket helvete blev inte min studentdag. Jag älskar dig och jag är övertygad om att du ser allt som händer, och att du gråter över min mor. Sjukhuset var min lyckligaste tid och det låter konstigt, men det var koncentrerad kärlek i nästan en månad. Skratt, glömma cancern, glömma dropp, blodpåsar, kräkpåsar, gåstolar. Minnas dig. modet. Skämten. Din varma kropp man kunde stödja sig på, att du kramade mig när jag grät fast du knappt orkade lyfta armarna.

Minnas att jag var på min mottagning och inte hos dig när det hände, att jag inte klarade av en anblick av dig efteråt utan att skrika ut min ångest. Att jag inte klarade att äta, alla människor på min sängkant som försökte prata men jag klarade bara att lyssna på Thåström. Minns du när vi lyssnade på "Kort Biografi" på sjukhuset, och fast du inte hade sovit på flera nätter på grund av smärtan, somnade du en kort stund en då, men vaknade när jag skulle ta av dig hörlurarna?

Begravningen, att jag valde all musik och hur du skulle skrattat när du hörde Ungkarlsvisan? Minns du hur vi citerade den låten på sjukhuset efter att du fått beskedet att cancern var obotlig? Jag minns allt. Jag minns dig. Jag älskar dig fortfarande över allt annat. Hur jag sov mycket den sista veckan och du såg på mig från sjukhussängen och sade att det är skönt att se att jag mår bättre.

Vissa minnen är så smärtsamma, som hur du yrade och jag satte uppe med dig den natten, och du pratade om att åka till Italien och sen grilla på landet, klippa gräset och dricka kall saft efteråt. Hur du strök mig på kinden och sen under hakan när du skulle säga farväl, och båda vi visste att det var den sista gången vi sågs.

Jag älskar dig pappa.