Början

Jag har sökt i hela mitt liv. Vad det är har jag ingen aning om, men jag tror att det är vad som gör det hela ännu vackrare, än mer skimrande och mystiskt.

     Jag vill få någon att förstå. Att se hur vackert det kan vara att aldrig nöja sig med mindre än vad som de andra fått dig tro att du förtjänar. Se mig för all min smärta, för min ångest och defekter. Förstå hur underbart det är att kunna leva sitt liv i klarhet; mitt öde har aldrig haft något falskt rosenskimrande över sig i mina föreställningar, människor jag inte älskar har jag aldrig haft någon orimligt hög tanke om, livet är i mina ögon inte så fantastiskt. 

     Jag vägrar leva som de flesta - i naivitet. Förr eller senare kommer ni förstå allt ni föraktar mig för nu, allt jag vet. Ni tvingade mig att växa upp alldeles för tidigt med hårda ord och slag. Jag har haft mycket av min smärta, låt mig invänta er dödsångest när den kommer. För det gör den, och det kommer göra ont. Jag tvingades till insikten att jag skulle dö vid åtta års ålder och, vad värre var, att jag förmodligen skulle sluta mina dagar ensam. Det skrek och slog ni in i mig.

     Ni har allt det kvar, och för det skrattar jag och dansar bort från minnena ni gett mig. Men än så länge ler ni, omedvetna om att vad ni gjorde kommer ges tillbaka till er, tusenfalt. Ni tillbringar nätterna på nattklubbar och tar meningslösa foton för att bevara något som aldrig var.