Kom

Det har ett namn, det som jag har. Det kallas social fobi. Jag visste att något var fel men jag visste inte att felet var dokumenterat sedan länge och namngivet. Jag kan alltså antingen titulera mig som social fobiker eller sociofob. 

     Det första låter en aning mer civiliserat, lite mindre skrämmande. Det andra låter lite mer som någon som sitter i ett hörn, hopkrupen med händerna runt benen, vaggande fram och tillbaka. Och ibland vet jag ju nästan inte vilken av de här två jag är. Det varierar antar jag, som allt annat. 

     Det tar sig uttryck att jag inte klarar av att till exempel höra av mig till folk, att ringa eller sms:a är enormt ångestskapande i sig att jag knappt står ut. Och får jag inget svar ökar smärtan mer och mer. Om någon närmar sig är jag säker på att en baktanke finns. Att få mig att dela med mig av mina intre tankar som de sedan kan skratta åt. Eller söka upp en akilleshäl, så att det kn skada mig på bästa sätt. 

     Jag känner mig som ett ömtåligt barn, jag kryper ihop så att världen inte når mig. Folk skrattar när jag berättar att jag alltid på bussen eller tunnelbanan spanar efter ansikten från mitt förflutna så jag hinner gömma mig i tid, att jag ofta inbillar mig att jag ser dem, att pulsen går upp för att sänkas när jag inser att det bara var falsklarm. Igen.

    "En fobi är lätt borttränad" säger mina vänner och föräldrar. Men jag vet inte om jag blir fri från den här; efter nio års mobbing sitter såren djupt. Och jag håller fast vid vad jag alltid säger: kärlek är viktigt, men jag klarar inte av att älska om jag inte får hålla fast vid min stolthet och värdighet, vara stark.

     Än så länge äter ångesten upp mig. Men om alternativet är att behöva närma mig andra, tigga om kärlek, tänker jag tills vidare hålla distans.