Dämpade viskningar i rummet intill. Freudianska felsägningar, kafkaliknande orosmoment. Att nyckelringen med, paus, gris med hjärta på (jag börjar nästan gråta när jag skriver de orden att det var en gris med ett hjärta) gick sönder känns som slutet på världen. Mitt hål blir större, suger mig in tills jag inte finns längre och för fan det var ju pappa som gav henne den där nyckelringen och bara det känns så jobbigt.

För mycket smärta som lindar in mig i mörka garnnystan och det är bara för mycket om dert här bråket också är mitt fel.