Kaos i huvudet, kaos i tankar som rör sig som blixtar som slumpmässiga fåglar i mig. Elektricitet. Mitt hår är stort och tovigt, min hud är ren och skrubbad men luktar alltid av död. Jag är en orkan, jag är en dödsdoftande, ren, pure, pure, pure, pure, naturkatastrof.
Min kropp är trött och den känns äldre än mina arton år, som om den inte orkar med min livsstil med sent plugg, alkohol och koffein i mängder. Som om den är gammal, och det skrämmer mig för jag vet inte ur man lever, vilket jag redan sagt så många gånger. Mantra, mantra, mantra. Fäst dig vid jorden, fäst dig aldrig vid andra. Älska inte.
Aldrig nära. Döden är ren och falskt leende och ganska vacker, han väntar alltid vid nästa hörn, inte alls så majestätisk som man tror. Ingen lie, han behöver inga verktyg, doften av honom är nog för att förblinda och berusa. Doften som lever på min hud, lever och skrämmer mig varje sekund.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment