Dödsdans

Jag har panik och vet själv inte varför. Hjärtklappning - jag vill egentligen bara att någon ska hålla mig och säga att det blir bra. Andnöd - lova att inte skada mig, någonsin. Jag orkar inte mer.
Ibland är världen helt klar och frisk och man tror att man har lärt sig leva, leva utan att dö lite hela tiden inombords. Fast så kommer stunder som den här och man inser att man inte har något kvar. Om det hela tiden finns en distans vet jag inte hur jag klarar det. För även om det bara finns i mitt huvud så finns den där. Hånfull, övermäktig.
Jag vill inte att något som finns i mitt huvud tar överhanden, tar över mitt liv och allt jag älskar. Jag vill inte att fobin ska äta upp min ungdom, mitt hjärta och allt som finns kvar är en bitter åldring som hatar sig själv för snart ska hon dö från ett liv hon aldrig levde.
Jag kan inte ringa någon alls. För de hatar mig, de som säger att jag är nära deras hjärta. I mina ögon är jag hatad, även om de inte insett det än. Jag sparar mig själv bara lite lidande, det är inte paranoia. Och nu högg det till i magen igen.