Eeyore

Jag vet inte hur dagen har varit riktig. Den har skiftat med sekunderna, jag vet inte vad som är taget ur min övertolkande fantasi. Tog ett sömnmedel, Atarax, för att kunna somna igår och jag tror att effekterna har varat hela dagen. Eller jag hoppas att det är tabletten så att det inte är jag som börjar vandra i depressionsdimma igen. För det är vad jag gör när jag är nere, omsluter mig med en tät rök av ingenting alls som ska skydda mig från världen... och det är inte så trevligt kanske men åtminstone bättre än att skära sig på världens vassa kanter.

De jag umgicks med idag verkade lite förvånade över hur jag betedde mig och pratade. De säger att jag är "förvirrad", med förtydligandet "värre än vanligt, alltså". Jag såg rädslan i Ns ögon när vi var på väg till en affär och jag trodde att vi var i en helt annan och sedan inte förstod vad vi gjorde där. Jag läste allvaret i Ms ögon när han såg hur det var med mig när jag låg på soffan, darrade och försökte blåkallt blunda bort paniken. Jag försökte förklara det där med sömnmedlet för alla, och varför jag agerar som gjort idag - det gör jag men jag kan inte reagera alls, inget tränger igenom mitt vita moln - men inget duger som förklaring, jag svarar på deras bekymrade svar med sarkasmer. Alltid sarkasmer eller ironier. Aldrig allvar, aldrig visa smärta. Aldrig vara svag, alltid orka en meter till.