Jag inser att det här inte fungerar. Jag inser att jag måste anpassa mig för att fungera i samhället. Måste så mycket, måste ta mig över milshöga hinder. Jag vill egentligen bara krypa in under täcket, känna doften av inget alls och somna försiktigt när ingen ser mig, när ingen kan försöka ge mig sitt falska medlidande.
Först är det mobbingen jag tar mig ur; sedan är det ätstörningarna; sedan får jag veta att mobbingen är kvar, att det är jag som har intagit rollen av min egen mobbare. Det har jag ännu inte tagit mig ur, men jag försöker; sedan är det mina fobier; min trasiga familj och icke att förglömma - ångesten äter upp mig.
Jag har tagit mig ur det mesta och jag är väldigt stolt. Ingen ska få slå ner på eller förstöra det liv som jag själv har slagit mig blodig för, jag har i det tysta kämpat och varit beredd att kämpa med tänderna sammanbitna intill döden, men aldrig förr har jag insett att jag själv alltid var min värsta fiende.
1 comment:
Shit!
förstår inte hur du orkar gå igenom allt det där utan att försvinna från denna jord.
Du är stark!
Hoppas du överlever, och få känna på hur det är att leva.
för hur djävlig ens barndom har varit så finns det en väg ut.
det kommer någon, som gör ens liv lite lättare att leva. först svårare, river upp såren, men när de läks, så är sårskorpan, ärret lite mindre.
säg till dig själv vad det bästa med idag har varit, det brukar jag, och kommer på att livet är nog inte så jäkligt. -rent vatten, få duscha när man vill, får skriva vad man vill på sin blogg. det är inte alla som får.
KRAM!
Post a Comment