Jag behöver en manual för livet. Hur man hanterar saker, hur man ska agera och reagera. Hur man klarar av vardagen, hur man ljuger. Men egentligen skulle en manual varken göra till eller från för sen när kan jag följa instruktioner?
Men jag får ändå undra varför du blir arg och ignorerar mig för ingenting alls och sedan blir argare för att jag ignorerar dig tillbaka. Du säger att du får göra allt krälande. Att du får krypa på knä och be om ursäkt. Men jag får ju inte. Jag har ju bevis på det, något de fann när de tyckt sig ha grävt färdigt i min hjärna. Fobin. Och du vet det, men jag undrar ibland om du bara vill se mig lida... jag blir så trött.
Jag vill sova. Jag vill inte bli ignorerad, men jag klarar inte av att be dig om den uppmärksamheten. Jag vill inte förlora all min värdighet genom att tvinga dig att se på mig, tala till mig. Jag vill inte vara en utsåld människa. De tog ifrån mig allt och du ytterligare lite men min stolthet slåss jag för, rivs, bits, kämpar.
Jag skrattar mitt osäkra skratt och ler och min hyperaktivitet och busighet får alla runt mig att skratta men jag var tom ändå idag. För du skadar mig, tar ifrån mig allt jag har. Jag är stolt. Jag har min stolthet att hålla mig fast vid. Aldrig stå på knä, aldrig be (man ska ta), aldrig visa någon hur mycket de kan skada än. Det är därför älskling, det är därför jag gör såhär. Även om jag kunde närma mig dig, försöka riva väggen du byggde av isblock, skulle min stolthet frätas sönder till inget förutom en rykande pöl i botten av min mage. Och utan min stolthet är jag ingen alls.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment