"Och jag som inte trodde några fingrar kunde nå mig"

Det smakar av tårar i min mun men jag tror inte att jag gråtit. Jag gråter nästan aldrig, fan vad jag hatar det. Jag ringde min vän och skrek och grät för några veckor sedan och han sade han inte förlorar respekt för mig när jag gråter inför honom... det betyder väl bara att han har förlorat all respekt eftersom han måste säga det? Nu känner han till mina svaga sidor, han njöt av att se mig blöda vatten ur ögonen och vill se det snart igen. Fast inte vatten... nästa gång ska blod rinna ur ögonen och gärna munnen så kan jag skrika ordlöst samtidigt och alla som ser kan skratta högt och skärande och kallt. Jag förstod aldrig varför de små onda barnen ville se mig död, vad jag hade gjort. Hjärtlösa små varelser med sylvassa tänder och långa händer som sträckte sig efter mig och slet och slet och de skrek och skrattade. Jag förstår inte vad alla säger om att jag isolerar mig och stänger av och de ler förstående och falskt och säger långsamt som om jag vore ett litet barn att det inte är någon fara, titta, inga mobbare här. Du kan lita på folk nu. Och lite senare övergår det förstående tonfallet till ett desperat skrik - de rycker i min livlösa kropp, söker respons i mina döda ögon och när de uppgivet ser att de har misslyckats (för det är deras nederlag, inte mitt) gråter de uppgivet och släpper mig så att min livlösa kropp stumt faller tillbaka mot väggen. Jag sjunker ner och är åter borta, onåbar.