Crack baby crack

Om jag skulle säga hur gammal jag var skulle jag väl gissa på elva (men åren i låg- och mellanstadiet flyter samman i en jävla dimma och jag vet egentligen inte alls men elva låter ganska rimligt). Paranoian hade ännu inte ätit upp mig, men hur ska jag vet det egentligen, men jag var mobbad som fan, utstött och misshandlad. Ingen romantik baby, inga tårar. Bara skärande skärande fantasier.
Jag hade några vänner som jag trodde var nära - jag trodde att de tyckte om mig men de visade sig vara de värsta för jag släppte in dem i hjärtat och därinne klöste de väggarna tills det gick hål. De brukade berömma varandra för allt men jag fick alltid bara höra svidande kritik och jag tog till mig av det enda positiva de sa: jag var smal smal smal och hade snygg kropp.
"Om de tycker om mig för att jag är smal kommer de att tycka om mig mer om jag är ännu smalare", en elvaårings logik. Jag ville inte vara utstött, jag ville vara som andra. Jag slutade helt enkelt att äta, och jag sket i allt jag fick höra om hur jag slet ut min kropp för jag hatade mig själv mer än jag hatade mobbarna och mer än jag hatade mina vänner för vad de gjorde. Jag lärde mig hur man låtsasäter och hur man svarar rätt på frågor hos läkare och skolsköterskor och att låtsas. Jag lärde mig att hata allt jag var, vilja utplåna monstret.