Välmeningar hit och medlidandeskakar på huvudet dit. Försiktiga trevanden, grävanden i bara den grunda jorden, ännu har ni inte nått ner till vattnet. Har jag vatten förresten eller är jag bara kall? Uppspänd sträcka, lång och vacker i det granskande ljuset, det är distans. Bro, bro över vattnet, en bro som ljuset fortfarande inte bränt. Som jag inte tänt eld på.
Vem skriver jag till? Meningslösa knapptryck ut i rymden till ingen alls. Är det ett självporträtt jag skriver, en paradox? "För var kunde man finna ett existensberättigande om man tvingades kräla i stoftet?"