Remiss. Remiss till mottagningen för unga vuxna. Jag känner på uttrycket, spottar ut det. Kanske det faktiskt hjälper nu, kanske jag kan bli mindre ledsen och min rädsla kanske släpper greppet, lossar klorna, låter mina sår andas en stund.
Men är det värt risken? Ska jag läggas upp för allmän beskådan och blotta mitt monster för en kall och okänslig röntgenblick? Ska jag våga... jag ville aldrig det här.
Jag vill aldrig skapas till det monster jag har blivit, vill inte längre se mig i spegeln för att inse att hon där, just hon kommer aldrig bli något. För det är jag. Ett odjur, en grotesk varelse som rör sig ute i solljus och alla som inte ser vad jag är de är blinda så blinda och jag älskar ögonen de inte har.
Jag har kastats fram, likgiltigt undersökts och blivit kasserad så många gånger att jag är trött, jag vet inte om de vore värt smärtan att bli slängd i golvet mer.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment