Nu

Nu känns det som att det är nära slutet. En hand över min hals, kvävningskänslor och fan vad jag hatar att kvävas även om någon gör det på låtsas. Jag vill inte det här mer, men vem fan ska få veta för jag kommer inte tas på allvar, och jag vill ses som stark.
Inte klaga, bara finnas, bara stå ut hela tiden. Jag är helt vanlig bara lite ledsen ibland och jag har lite svårt att veta vad som sägs och vad jag bara hittar på och vet inte hur jag ska förhålla mig till andra ibland.
Även om du inte vet det är handen du sträckt ut bara lagd över min hals och den rycker mig bakåt och jag undrar lite om jag kvävs eller bara bryter nacken jättejättefort när du gör så.
Jag kan inte andas och jag hatar att hindras från något sådant som om inte bara glädjen tas ifrån mig ibland vilket är lite ironiskt, astmatiker som jag är men det gör inget, det gör inget när min egen kropp hindrar mig men när andra gör det - jag hatar att vara svag inför andra.